Georg Sterzel har gått hem

Georg_Sterzel

Georg Sterzel, scoutledare, scouthistoriker och scoutarkivarie, blev 84 år. Han var under decennier en centralgestalt inom svensk scouthistorisk forskning. Här försöker vi ge en bild av människan Georg och hans betydelse.

 

Georg har nu nått sluttecknet i livets spårning, ”Jag har gått hem”, som även fanns i hans dödsannons. Vi scouter minns en djupt engagerad vän med ofattbar arbetskapacitet och rådmannens noggrannhet i allt han gjorde.

Georg började som vargunge och förblev scout livet ut. Inspiratör inom natur, orientering och fjäll. Ledare för scoutavdelningar med attraktiv och kvalificerad verksamhet, roligt och välplanerat program, där otaliga barn och ungdomar fått uppleva scouting, och andra ledare låtit sig inspireras. Ofta med tätplaceringar i distriktets tävlingar.

 

Georg ägnade mycken tid åt scouthistorisk forskning på akademisk nivå. Bland annat blev det tre faktarika böcker om scoutings start och framväxt i Sverige.

Sina erfarenheter från domstolsarkiven utnyttjade han för att ordna upp alla handlingarna från scoutrörelsens start i Sverige 1911 och framåt. Styrande för Georg var frågan ”Om du inte vet var du kommer ifrån, hur vet du då vart du är på väg?”

Det blev många intensiva år i arkiven på Kjesäter och i Stockholm. Utan Georgs ambitionsnivå och arbetsförmåga hade arkiven från Sveriges Scoutförbund, Sveriges Flickors Scoutförbund och Svenska Scoutförbundet idag inte funnits bevarade på Riksarkivet som underlag för framtida scouting.

 

Georg var kraftfull, stor och resursstark. Ofta dominerade han sin omgivning, och hans kvalitetskrav kunde förefalla ouppnåeliga. Samtidigt fick hans entusiasm andra att ställa upp och hjälpa till. Han tog också väl hand om människorna i sin närhet, beredd att ge stöd när så behövdes, med värme och förståelse.

Få lyckas som Georg förena arbete, fritid och familj. Hans tid för hustru, barn och barnbarn var prioriterad.

Georg eftersträvade inte status. Han lade energin där han kunde uträtta saker på allvar, sådant som hade långsiktig betydelse.

Typiskt var när Georg skulle tilldelas svensk scoutings högsta utmärkelse, Silvervargen, vid prisutdelningen efter Stockholms stora distriktstävlingar. Då fick han luras till samlingen för att dyka upp. Avtackningar och liknande gillade han inte. Många varma tack till Georg fick vi aldrig möjlighet att framföra!

 

Vi minns Georg vid lägerelden. Gärna med naturlyrik och musik. Med barn och ungdomar, spänt lyssnande till sagan om Urakaipa eller Röde Orm. Med vuxna, i samtal om scouting, friluftsliv och medmänsklighet.

 

För scoutvännerna

Staffan Arve

Hans-Åke Jansson